En dikt om stjärnor

Himlens änglar har gått till sömns,
bäddat in sig i molnens täcke.
Men stjärnorna är vakna,
lyser som klarast i augustinatten.
När jag vänder huvudet uppåt
ser jag ut mot evigheten.
Ser de oändliga galaxerna
som pryder den svarta duken.
Men även om stjärnorna
lyser starkare än något annat,
så lyser du mer.
Och även om rymden är oändlig,
så är min kärlek till dig,
mer än oändlig.
Du är solen,
jag är månen.
Även om jag inte alltid syns,
så finns jag alltid där.
Jag behöver ditt ljus
för att lysa.
Och jag älskar dig,
för att du får mig att lysa
starkare än någonsin.