Ännu ett dödsfall

Idag hälsade vi på mormor på ålderdomshemmet, mamma, pappa och jag. Hon var relativt pigg och kom till och med ihåg att det var jag som var barnbarn och att mamma var hennes dotter. Vi gick på promenad med lilla, glömska mormor, hon virrade omkring när vi höll henne under armen. Jag fick en underlig känsla, det kändes som att det var sista gången jag skulle få se henne. Det kändes som att jag var inne i ett minne, inne i det förflutna. I cancervärlden är begreppet "den sista bra dagen" känt för de med döende närstående. Men när den sista bra dagen väl är där så uppskattar man den inte för då är den bara en vanlig, bra dag. Och detta kändes som mormors sista bra dag. Men allt gick bra och efter ett tag lämnade vi mormor bakom oss för att träffa andra sidan av släkten. Men då, just när påsklunchen var uppdukad på bordet, smsade mammas kompis att hennes son dött. Han hade inte cancer, han var en vanlig ungdom med vissa alkoholproblem, som denna natt hade lett till hans död. Det låter konstigt, men jag visste att något var fel. Jag antog att det gällde mormor, för att hon kändes som ett lämpligt offer för dödens lie. Även om jag inte kände mammas kompis son väl, så gör det ont i mitt hjärta att ännu en ung människa har dött. Sedan den 28 december 2014 har mitt liv varit präglat av olika dödsfall. Det började med min bror, sedan mitt marsvin, min barndomshund, min mammas kompis son, och min barndomskompis som lyckligtvis inte dog men som försökte. Det som fattas är bara att mormor ska dö. Och jag har en dålig känsla av at även det kommer ske snart.