Ännu ett dödsfall

Idag hĂ€lsade vi pĂ„ mormor pĂ„ Ă„lderdomshemmet, mamma, pappa och jag. Hon var relativt pigg och kom till och med ihĂ„g att det var jag som var barnbarn och att mamma var hennes dotter. Vi gick pĂ„ promenad med lilla, glömska mormor, hon virrade omkring nĂ€r vi höll henne under armen. Jag fick en underlig kĂ€nsla, det kĂ€ndes som att det var sista gĂ„ngen jag skulle fĂ„ se henne. Det kĂ€ndes som att jag var inne i ett minne, inne i det förflutna. I cancervĂ€rlden Ă€r begreppet "den sista bra dagen" kĂ€nt för de med döende nĂ€rstĂ„ende. Men nĂ€r den sista bra dagen vĂ€l Ă€r dĂ€r sĂ„ uppskattar man den inte för dĂ„ Ă€r den bara en vanlig, bra dag. Och detta kĂ€ndes som mormors sista bra dag. Men allt gick bra och efter ett tag lĂ€mnade vi mormor bakom oss för att trĂ€ffa andra sidan av slĂ€kten. Men dĂ„, just nĂ€r pĂ„sklunchen var uppdukad pĂ„ bordet, smsade mammas kompis att hennes son dött. Han hade inte cancer, han var en vanlig ungdom med vissa alkoholproblem, som denna natt hade lett till hans död. Det lĂ„ter konstigt, men jag visste att nĂ„got var fel. Jag antog att det gĂ€llde mormor, för att hon kĂ€ndes som ett lĂ€mpligt offer för dödens lie. Även om jag inte kĂ€nde mammas kompis son vĂ€l, sĂ„ gör det ont i mitt hjĂ€rta att Ă€nnu en ung mĂ€nniska har dött. Sedan den 28 december 2014 har mitt liv varit prĂ€glat av olika dödsfall. Det började med min bror, sedan mitt marsvin, min barndomshund, min mammas kompis son, och min barndomskompis som lyckligtvis inte dog men som försökte. Det som fattas Ă€r bara att mormor ska dö. Och jag har en dĂ„lig kĂ€nsla av at Ă€ven det kommer ske snart.