En sorgens dag

Jag ser på bilderna på honom i min mobil. Flintskallig, men leende. Sitter han på köksbordet där det nu står fyra stolar istället för tre. På den tomma platsen, där skulle hans rullstol stå. Tänker på en historia mamma och pappa berättat. När jag kom hem från sjukhuset som en liten nyfödd unge, och storebror, knappt tre år, blev så oerhört förvånad över att jag inte hade något hår, själv hade han haft en liten brun kalufs och näst intill svarta ögon när han föddes. "Men varför är hon LINTIS?!" ropade han och mamma och pappa förklarade att nyfödda barn kan vara flintisar. Ungefär som treåriga storebror kände sig då kände jag mig när jag såg honom första gången utan hår. Lyssnar på hans Spotify-lista. Fan fan fan, vrålar Thåström i mina öron. Imagine, bedjar Lennon. Detta är ingen bra dag, en sorgens dag. Bråkat med pappa, och stannat hemma de första två lektionerna. Alla kompisar kramar försiktigt när jag kommer tillbaka till skolan. Men även den minsta beröring får mig att vilja smälta ihop till en liten pöl av tårar. Varje ord som yttras är som ett kvickast mot min mage, påminner om något han gjorde. Försöker förklara för kompisarna utan att väcka allt för mycket uppmärksamhet. För mitt vanliga jag, är skolan okej, ibland till och med rolig. Men för mitt skadade cancersyskon-jag är skolan en av de värsta platserna. Även om mina närmsta kompisar alltid finns omkring mig så finns också alltid en mängd andra människor som jag inte har någon lust att kommunicera med. Aldrig kan man få säga att man skulle vilja vara lite ifred för det är alltid cirka 500 andra elever som vistas i samma byggnad. Gå in på toan och gråta kan man göra, men det är inte det trevligaste stället jag vet. Skolsköterskan har sagt att jag alltid kan komma till hennes rum och sitta i soffan med en plastmugg med vatten tills jag känner mig bättre. Men när jag väl gick dit satt ett 10-tal elever redan i det "lugna rummet" som då förmodligen skulle kunna ta priset för det o-lugnaste rummet på en högstadieskola i Sverige.  Biblioteket är stängt. Jag blir fångad i klassrummet och de sunkiga korridorerna. Med mina hörlurar och skrivlusten som mina trogna följeslagare. 
#1 - - Anonym:

Man blir alltid så fångad av dina röralde texter. Du skriver verkligen bra.❤️

#2 - - Anonym:

Man blir alltid så fångad av dina rörande texter. Du skriver verkligen bra❤️

Svar: Tack ❤️
En poets tankar