En sorgens dag

Jag ser pĂ„ bilderna pĂ„ honom i min mobil. Flintskallig, men leende. Sitter han pĂ„ köksbordet dĂ€r det nu stĂ„r fyra stolar istĂ€llet för tre. PĂ„ den tomma platsen, dĂ€r skulle hans rullstol stĂ„. TĂ€nker pĂ„ en historia mamma och pappa berĂ€ttat. NĂ€r jag kom hem frĂ„n sjukhuset som en liten nyfödd unge, och storebror, knappt tre Ă„r, blev sĂ„ oerhört förvĂ„nad över att jag inte hade nĂ„got hĂ„r, sjĂ€lv hade han haft en liten brun kalufs och nĂ€st intill svarta ögon nĂ€r han föddes. "Men varför Ă€r hon LINTIS?!" ropade han och mamma och pappa förklarade att nyfödda barn kan vara flintisar. UngefĂ€r som treĂ„riga storebror kĂ€nde sig dĂ„ kĂ€nde jag mig nĂ€r jag sĂ„g honom första gĂ„ngen utan hĂ„r. Lyssnar pĂ„ hans Spotify-lista. Fan fan fan, vrĂ„lar ThĂ„ström i mina öron. Imagine, bedjar Lennon. Detta Ă€r ingen bra dag, en sorgens dag. BrĂ„kat med pappa, och stannat hemma de första tvĂ„ lektionerna. Alla kompisar kramar försiktigt nĂ€r jag kommer tillbaka till skolan. Men Ă€ven den minsta beröring fĂ„r mig att vilja smĂ€lta ihop till en liten pöl av tĂ„rar. Varje ord som yttras Ă€r som ett kvickast mot min mage, pĂ„minner om nĂ„got han gjorde. Försöker förklara för kompisarna utan att vĂ€cka allt för mycket uppmĂ€rksamhet. För mitt vanliga jag, Ă€r skolan okej, ibland till och med rolig. Men för mitt skadade cancersyskon-jag Ă€r skolan en av de vĂ€rsta platserna. Även om mina nĂ€rmsta kompisar alltid finns omkring mig sĂ„ finns ocksĂ„ alltid en mĂ€ngd andra mĂ€nniskor som jag inte har nĂ„gon lust att kommunicera med. Aldrig kan man fĂ„ sĂ€ga att man skulle vilja vara lite ifred för det Ă€r alltid cirka 500 andra elever som vistas i samma byggnad. GĂ„ in pĂ„ toan och grĂ„ta kan man göra, men det Ă€r inte det trevligaste stĂ€llet jag vet. Skolsköterskan har sagt att jag alltid kan komma till hennes rum och sitta i soffan med en plastmugg med vatten tills jag kĂ€nner mig bĂ€ttre. Men nĂ€r jag vĂ€l gick dit satt ett 10-tal elever redan i det "lugna rummet" som dĂ„ förmodligen skulle kunna ta priset för det o-lugnaste rummet pĂ„ en högstadieskola i Sverige.  Biblioteket Ă€r stĂ€ngt. Jag blir fĂ„ngad i klassrummet och de sunkiga korridorerna. Med mina hörlurar och skrivlusten som mina trogna följeslagare. 
#1 - - Anonym:

Man blir alltid sĂ„ fĂ„ngad av dina röralde texter. Du skriver verkligen bra.❀

#2 - - Anonym:

Man blir alltid sĂ„ fĂ„ngad av dina rörande texter. Du skriver verkligen bra❀

Svar: Tack ❀
En poets tankar