NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ, skriker min inre röst.
Men jag följer ju bara psykologens rÄd.
Jag tar tag i en vÀnskap som hÄller pÄ att rinna ut i sanden.
Jag skriver ett meterlÄngt sms om hur jag behöver stöd
och om hur mitt liv Àr helt och hÄllet prÀglat av denna sorgen hon inte verkar vilja prata om.
NÀr jag ser att hon har lÀst det stÀnger jag av mobilen. 
Jag tror aldrig att jag har varit sÄ hÀr Àrlig mot en annan mÀnniska förut.
Jag helt och hÄllet öppnar mig för henne och skriker att
HEJ HALLÅ JAG BEHÖVER DIG.
Aldrig förut har jag till en vÀn skrivit sÄ mycket om vad just ag har för emotionella behov.
Aldrig har jag vÄgat sÀga att sÄhÀr kÀnner jag,
snÀlla bry dig om mig.
Min inre röst knackar pÄ mitt hjÀrta och sÀger att hÀr kan vi visst öka rytmen.
Rysningar forsar igenom min kropp som saltvattensvÄgor,
sÄ rÀdd Àr jag.
Jag vÄgar knappt kika pÄ mobilen.
RÀdd att den ska vrÀka sig över mig och sluka mig.
Att svars-smset ska sticka sönder mig med slugt vÀssade ord.
Min inre röst skriker pÄ mig och bönar och ber om att jag ska be om ursÀkt för smset,
och fortsÀtta som vanligt.
Men jag lyssnar inte.
För det finns inget att be om ursÀkt för.
Jag öppnade en liten dörr i min hjÀrna för henne att utforska.