NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ, skriker min inre röst.
Men jag följer ju bara psykologens råd.
Jag tar tag i en vänskap som håller på att rinna ut i sanden.
Jag skriver ett meterlångt sms om hur jag behöver stöd
och om hur mitt liv är helt och hållet präglat av denna sorgen hon inte verkar vilja prata om.
När jag ser att hon har läst det stänger jag av mobilen. 
Jag tror aldrig att jag har varit så här ärlig mot en annan människa förut.
Jag helt och hållet öppnar mig för henne och skriker att
HEJ HALLÅ JAG BEHÖVER DIG.
Aldrig förut har jag till en vän skrivit så mycket om vad just ag har för emotionella behov.
Aldrig har jag vågat säga att såhär känner jag,
snälla bry dig om mig.
Min inre röst knackar på mitt hjärta och säger att här kan vi visst öka rytmen.
Rysningar forsar igenom min kropp som saltvattensvågor,
så rädd är jag.
Jag vågar knappt kika på mobilen.
Rädd att den ska vräka sig över mig och sluka mig.
Att svars-smset ska sticka sönder mig med slugt vässade ord.
Min inre röst skriker på mig och bönar och ber om att jag ska be om ursäkt för smset,
och fortsätta som vanligt.
Men jag lyssnar inte.
För det finns inget att be om ursäkt för.
Jag öppnade en liten dörr i min hjärna för henne att utforska.