Tack för att ni får mig att leva

Inför den kommande julen önskar jag mig ingenting i julklapp. Förutom en sak, människor. Jag erkänner, det låter konstigt. Att önska sig människor. Men jag gör det, underbart mänskliga människor att spendera min tid på. Jag är inte ensam, även om det ibland känns så, jag har föräldrar och ett par vänner. Men jag vill ha en massa människor att ösa min kärlek på så att de kan ösa sin mänskligt mänskliga kärlek på mig. Jag vill ha syskon, en massa syskon. Jag vill ha mängder med kusiner och fastrar. Jag vill ha kompisar med olika bakgrunder, cancersyskon, vanliga syskon, ensambarn. Jag vill ha en pojkvän från fjärran land. En massa snälla människor. Jag är inte så ung att jag tror att min bror kommer tillbaka till jorden, men jag är inte såpass gammal att jag slutat tro på förändring. Jag är i nån sorts mellanläge. Jag vill, vill, vill ha min bror tillbaka men jag kan bara inte tro på att vi kommer mötas igen. Människor läker såren bra. Inga nya syskon kan ersätta min storebror, men de kan hjälpa mig. Men mina föräldrar är gamla, ett nytt barn skulle inte passa sig. Dessutom skulle det vara konstigt att skapa en ny familj med någon som aldrig har träffat min bror. Det är i sådana här lägen jag tackar Gud, Allah, Moder Jord, vad vet jag, för min nuvarande familj. Mamma och pappa, kompisarna som jag väljer att kalla Maj, Måne, L, Belle och Milly, för att hålla bloggen anonym. Speciellt några av er är jag så fruktansvärt tacksam över, varenda dag stöttar ni mig genom detta helvetet vi kallar livet. Jag tackar de som har inspirerat mig, några jag på bloggen kallar Ove, Emilia och Amour, men speciellt gitarristen, poeten, människan (vi kan kalla honom för J) som fick mig att börja skriva. Ove, Emilia, Amour och J, ni (och en massa annan sjukvårdspersonal som jobbade hos oss) praktiskt taget bodde i rummet bredvid mitt, som reservsyskon, under de åren ni vårdade min bror. Så fascinerad jag blev av J när jag såg honom uppträda med poetry slam, då började jag skriva ner några dikter i anteckningarna på telefonen. Sedan dess har många dikter skrivits, men också prosa, noveller och texter av olika slag. Jag tackar också Myris, som har det så svårt att hon inte vill leva, men åh så underbar hon är.
Jag tackar er som kommenterar snälla ord på mina känsligaste blogginlägg. Tänk att jag får sådan respons på något som praktiskt taget är min dagbok. Speciellt ni som hävdar att jag kan hjälpa andra i liknande situationer, det är något jag inte trodde att jag vara kapabel till. 
Även fast jag inte känner er få läsare personligt, så tackar jag er. Och även om jag inte är lika nära alla människor som jag skrivit om längre, så tackar jag er. Vissa människor som jag skrivit om träffar jag sällan, andra kan jag knappt prata med längre. Men ändå, tack, för att ni har förgyllt mina dagar så länge ni har funnits i mitt liv. Jag älskar er, även om ni alla kanske inte känner detsamma. Så tack, tack för att ni får mig att leva.
På något sätt förändrades denna texten från att vara någon form av tafatt julklappsönskan till något som liknar tacktalet i slutet av en amerikansk bok. Men under tiden jag skrev om alla människor jag ville ha i mitt liv blev jag också gråtfärdigt medveten, tacksam, för de människor jag redan har, eller har haft. Så jag ursäktar om denna texten blev lite förvirrande. Men då och då präglas mitt liv inte bara utav sorgetårar, utan av lyckotårar.