Tack för att ni fÄr mig att leva

Inför den kommande julen önskar jag mig ingenting i julklapp. Förutom en sak, mÀnniskor. Jag erkÀnner, det lÄter konstigt. Att önska sig mÀnniskor. Men jag gör det, underbart mÀnskliga mÀnniskor att spendera min tid pÄ. Jag Àr inte ensam, Àven om det ibland kÀnns sÄ, jag har förÀldrar och ett par vÀnner. Men jag vill ha en massa mÀnniskor att ösa min kÀrlek pÄ sÄ att de kan ösa sin mÀnskligt mÀnskliga kÀrlek pÄ mig. Jag vill ha syskon, en massa syskon. Jag vill ha mÀngder med kusiner och fastrar. Jag vill ha kompisar med olika bakgrunder, cancersyskon, vanliga syskon, ensambarn. Jag vill ha en pojkvÀn frÄn fjÀrran land. En massa snÀlla mÀnniskor. Jag Àr inte sÄ ung att jag tror att min bror kommer tillbaka till jorden, men jag Àr inte sÄpass gammal att jag slutat tro pÄ förÀndring. Jag Àr i nÄn sorts mellanlÀge. Jag vill, vill, vill ha min bror tillbaka men jag kan bara inte tro pÄ att vi kommer mötas igen. MÀnniskor lÀker sÄren bra. Inga nya syskon kan ersÀtta min storebror, men de kan hjÀlpa mig. Men mina förÀldrar Àr gamla, ett nytt barn skulle inte passa sig. Dessutom skulle det vara konstigt att skapa en ny familj med nÄgon som aldrig har trÀffat min bror. Det Àr i sÄdana hÀr lÀgen jag tackar Gud, Allah, Moder Jord, vad vet jag, för min nuvarande familj. Mamma och pappa, kompisarna som jag vÀljer att kalla Maj, MÄne, L, Belle och Milly, för att hÄlla bloggen anonym. Speciellt nÄgra av er Àr jag sÄ fruktansvÀrt tacksam över, varenda dag stöttar ni mig genom detta helvetet vi kallar livet. Jag tackar de som har inspirerat mig, nÄgra jag pÄ bloggen kallar Ove, Emilia och Amour, men speciellt gitarristen, poeten, mÀnniskan (vi kan kalla honom för J) som fick mig att börja skriva. Ove, Emilia, Amour och J, ni (och en massa annan sjukvÄrdspersonal som jobbade hos oss) praktiskt taget bodde i rummet bredvid mitt, som reservsyskon, under de Ären ni vÄrdade min bror. SÄ fascinerad jag blev av J nÀr jag sÄg honom upptrÀda med poetry slam, dÄ började jag skriva ner nÄgra dikter i anteckningarna pÄ telefonen. Sedan dess har mÄnga dikter skrivits, men ocksÄ prosa, noveller och texter av olika slag. Jag tackar ocksÄ Myris, som har det sÄ svÄrt att hon inte vill leva, men Äh sÄ underbar hon Àr.
Jag tackar er som kommenterar snĂ€lla ord pĂ„ mina kĂ€nsligaste blogginlĂ€gg. TĂ€nk att jag fĂ„r sĂ„dan respons pĂ„ nĂ„got som praktiskt taget Ă€r min dagbok. Speciellt ni som hĂ€vdar att jag kan hjĂ€lpa andra i liknande situationer, det Ă€r nĂ„got jag inte trodde att jag vara kapabel till. 
Även fast jag inte kĂ€nner er fĂ„ lĂ€sare personligt, sĂ„ tackar jag er. Och Ă€ven om jag inte Ă€r lika nĂ€ra alla mĂ€nniskor som jag skrivit om lĂ€ngre, sĂ„ tackar jag er. Vissa mĂ€nniskor som jag skrivit om trĂ€ffar jag sĂ€llan, andra kan jag knappt prata med lĂ€ngre. Men Ă€ndĂ„, tack, för att ni har förgyllt mina dagar sĂ„ lĂ€nge ni har funnits i mitt liv. Jag Ă€lskar er, Ă€ven om ni alla kanske inte kĂ€nner detsamma. SĂ„ tack, tack för att ni fĂ„r mig att leva.
‱
‱
‱
PĂ„ nĂ„got sĂ€tt förĂ€ndrades denna texten frĂ„n att vara nĂ„gon form av tafatt julklappsönskan till nĂ„got som liknar tacktalet i slutet av en amerikansk bok. Men under tiden jag skrev om alla mĂ€nniskor jag ville ha i mitt liv blev jag ocksĂ„ grĂ„tfĂ€rdigt medveten, tacksam, för de mĂ€nniskor jag redan har, eller har haft. SĂ„ jag ursĂ€ktar om denna texten blev lite förvirrande. Men dĂ„ och dĂ„ prĂ€glas mitt liv inte bara utav sorgetĂ„rar, utan av lyckotĂ„rar.