TÀnk att allt du gjorde, allt du tÀnkte, allt du sade skulle komma ner till en slÀt sten i kvÀllsljuset.

IgĂ„r var första gĂ„ngen jag sĂ„g din gravsten. 85 dagar efter din död. Mamma och pappa hade redan planterat blommor nĂ€r jag kom dit. Pappa hade lagt dit en lavasten frĂ„n semestern och min hjĂ€rtformade sten som jag hade hittar pĂ„ stranden lĂ„g ocksĂ„ bland blombladen. En mörkgrĂ„ sten med inristade blommor pĂ„ kanterna. Ett hjĂ€rta högst upp, namn födelse-och dödsdatum. En sĂ„ vacker men samtidigt simpel sten. TĂ€nk att allt du gjorde, allt du tĂ€nkte, allt du sade skulle komma ner till en slĂ€t sten i kvĂ€llsljuset. Jag kommer pĂ„ att jag faktiskt inte vet vad man gör vid en gravsten. Jag bestĂ€mmer mig för att försöka föra en inre konversation i min tysthet. BerĂ€ttar i mitt huvud om roligt och sorgligt medan jag följer det inristade hjĂ€rtats form med fingerspetsarna. En liten vit fjĂ€der, som frĂ„n en nyfödd kycklings pĂ€ls, fladdrar förbi. Den fastnar i de lĂ„nga grĂ€sstrĂ„na vid mina fötter och nĂ€r den fladdrar i vinden liknar den en hand som strĂ€cker sig efter mig. Jag plockar upp fjĂ€dern som knappt Ă€r större Ă€n min tumnagel. Jag hĂ„ller den men slĂ€pper sedan taget och bestĂ€mmer mig för att gĂ„ hem. Vid middagsbordet strĂ€cker sig mamma efter en hĂ„rslinga bakom mitt öra och drar fram den lilla vita fjĂ€dern. "Du Ă€r ju alldeles dammig" pĂ„pekad hon, jag blir stum. En fysisk kĂ€nsla lik den höjdrĂ€dda kĂ€nner vid toppen av ett höghus. Hon hĂ„ller den vita fjĂ€dern i sin handflata, jag rycker Ă„t mig den och lĂ€gger den under mitt glas för att spara den. Men nĂ€r middagen har gĂ„tt har jag, som det barn jag fortfarande Ă€r, glömt bort fjĂ€dern och förmodligen har den spolats ner tillsammans med matresterna. Jag bestĂ€mmer mig för att gĂ„ till graven imorgon igen, kanske att jag plockar vitsippor ocksĂ„.