Tänk att allt du gjorde, allt du tänkte, allt du sade skulle komma ner till en slät sten i kvällsljuset.

Igår var första gången jag såg din gravsten. 85 dagar efter din död. Mamma och pappa hade redan planterat blommor när jag kom dit. Pappa hade lagt dit en lavasten från semestern och min hjärtformade sten som jag hade hittar på stranden låg också bland blombladen. En mörkgrå sten med inristade blommor på kanterna. Ett hjärta högst upp, namn födelse-och dödsdatum. En så vacker men samtidigt simpel sten. Tänk att allt du gjorde, allt du tänkte, allt du sade skulle komma ner till en slät sten i kvällsljuset. Jag kommer på att jag faktiskt inte vet vad man gör vid en gravsten. Jag bestämmer mig för att försöka föra en inre konversation i min tysthet. Berättar i mitt huvud om roligt och sorgligt medan jag följer det inristade hjärtats form med fingerspetsarna. En liten vit fjäder, som från en nyfödd kycklings päls, fladdrar förbi. Den fastnar i de långa grässtråna vid mina fötter och när den fladdrar i vinden liknar den en hand som sträcker sig efter mig. Jag plockar upp fjädern som knappt är större än min tumnagel. Jag håller den men släpper sedan taget och bestämmer mig för att gå hem. Vid middagsbordet sträcker sig mamma efter en hårslinga bakom mitt öra och drar fram den lilla vita fjädern. "Du är ju alldeles dammig" påpekad hon, jag blir stum. En fysisk känsla lik den höjdrädda känner vid toppen av ett höghus. Hon håller den vita fjädern i sin handflata, jag rycker åt mig den och lägger den under mitt glas för att spara den. Men när middagen har gått har jag, som det barn jag fortfarande är, glömt bort fjädern och förmodligen har den spolats ner tillsammans med matresterna. Jag bestämmer mig för att gå till graven imorgon igen, kanske att jag plockar vitsippor också.