Den osynliga slöjan.

 
Folk har på sig slöja, nästan alla egentligen. Vissa täcker delar, andra ser man knappt en skymt av hud på. Jag pratar inte om den tygslöja som muslimska kvinnor har. Jag pratar om den osynliga slöjan, den som ändå täcker så mycket. Jag har alltid försökt se förbi slöjan, men även om man vill så är det omöjligt att gå runt helt utan en skyddande slöja även för mig. Vissa, är så täckta att man aldrig har sett människan i verkligheten, jag pratar om de människor som man umgås med, varje dag, men som man ändå inte känner, man ser aldrig förbi vissa människors slöjor. Människorna som syns och hörs, de som alltid skrattar, gråter eller skriker, det är egentligen slöjan som talar. De pratar om hon som är falsk och han som är ful. Men de säger det bara för att visa att de själva minsann inte är falska och fula, inte på ytan. Men ibland är dem det ändå, bakom slöjan. Ibland när man pratar med en sån människa, en sån som alltid syns och hörs, så når man en punkt, en plats, ett samtalsämne. Som får dem att lyfta lite på slöjan och visa sig. Ibland inte ens frivilligt, men man märker det om man är uppmärksam. Saker om dem, om deras personligheter, som aldrig yttrats i skratt, gråt eller skrik. Det är en vacker upplevelse, att se en helt mänsklig del av en annan människa som aldrig visats förut, eftersom det inte passar till rollen som spelar, till slöjan som bärs. 
 
.
.
.
.
.
 
Det var rätt längesen jag skrev, förmodligen för att jag har mått bättre än på länge under den långa sommarn i min sommarstuga. Och jag har en tendens att skriva när jag mår dåligt (kanske inte är en slump att jag skrev min första dikt ("Vad är det för värld vi lever i?") precis efter dödsbeskedet. Så vi får se när nästa inlägg kommer.