Den osynliga slöjan.

 
Folk har pÄ sig slöja, nÀstan alla egentligen. Vissa tÀcker delar, andra ser man knappt en skymt av hud pÄ. Jag pratar inte om den tygslöja som muslimska kvinnor har. Jag pratar om den osynliga slöjan, den som ÀndÄ tÀcker sÄ mycket. Jag har alltid försökt se förbi slöjan, men Àven om man vill sÄ Àr det omöjligt att gÄ runt helt utan en skyddande slöja Àven för mig. Vissa, Àr sÄ tÀckta att man aldrig har sett mÀnniskan i verkligheten, jag pratar om de mÀnniskor som man umgÄs med, varje dag, men som man ÀndÄ inte kÀnner, man ser aldrig förbi vissa mÀnniskors slöjor. MÀnniskorna som syns och hörs, de som alltid skrattar, grÄter eller skriker, det Àr egentligen slöjan som talar. De pratar om hon som Àr falsk och han som Àr ful. Men de sÀger det bara för att visa att de sjÀlva minsann inte Àr falska och fula, inte pÄ ytan. Men ibland Àr dem det ÀndÄ, bakom slöjan. Ibland nÀr man pratar med en sÄn mÀnniska, en sÄn som alltid syns och hörs, sÄ nÄr man en punkt, en plats, ett samtalsÀmne. Som fÄr dem att lyfta lite pÄ slöjan och visa sig. Ibland inte ens frivilligt, men man mÀrker det om man Àr uppmÀrksam. Saker om dem, om deras personligheter, som aldrig yttrats i skratt, grÄt eller skrik. Det Àr en vacker upplevelse, att se en helt mÀnsklig del av en annan mÀnniska som aldrig visats förut, eftersom det inte passar till rollen som spelar, till slöjan som bÀrs. 
 
.
.
.
.
.
 
Det var rÀtt lÀngesen jag skrev, förmodligen för att jag har mÄtt bÀttre Àn pÄ lÀnge under den lÄnga sommarn i min sommarstuga. Och jag har en tendens att skriva nÀr jag mÄr dÄligt (kanske inte Àr en slump att jag skrev min första dikt ("Vad Àr det för vÀrld vi lever i?") precis efter dödsbeskedet. SÄ vi fÄr se nÀr nÀsta inlÀgg kommer.