GrÄter

Text frÄn förra hösten:
 
Mitt ansikte hettar av de salta tÄrarna som vÀgrar sluta skapa floder över mina kinder. Försöker snyfta tyst med tanke pÄ att ljuden förmodligen fÀrdas rakt igenom den tunna dörren. Jag viker mig runt min mage, nu kommer hulkningarna i krampaktiga ryck. Mitt försök att vara tyst lyckas inte. Men ÀndÄ verkar ingen höra mig. Plötsligt hörs ett "pling". En vÄg av panik sköljer över mig nÀr jag inser att vi har gÀster. Jag slutar hulka men tÄrarna rinnner fortfarande. Jag torkar förgÀves mina kinder med den vita bomullsfilten som snabbt fÄr svarta maskaraflÀckar.Jag kastar mig framför spegeln och möts av en bruten, sprucken, rödgrÄten ung flicka. Jag torkar och gnuggar men Àven nÀr de svarta strimmorna pÄ kinderna Àr borta, ser man grÄten. Ser sorgen i ögonen, och tÄrarna som fortfarande Àr pÄ grÀnsen att forsa frÄn de svullna ögonen. Jag hör det muntra smÄpratet i hallen och inser att det Àr brottom. Innan jag gÄr ut pressar jag fram det största leendet jag kan och intalar mig sjÀlv att mina kÀnslor kan speglas av mitt leende. Jag kan inte lura mig sjÀlv, men nÀr jag gÄr ut och tar i hand, kramas och konstaterar att jo det var lÀngesen vi sÄgs, hÀnger leendet kvar pÄ mina lÀppar. En skyddande mask som döljer det som skedde bara sekunder tidigare. Undrar om gÀsterna ser förbi masken men drar slutsatsen att de inte gör det. GÀsterna kommer med hembakt brödoch bilder pÄ den som snart inte kommer att finnas mer. Bilder pÄ den dÄ sÄ levande pojken som ligger i en vitsippsdal och ler mot kameran. Som fortfarande lever och kollar pÄ bilderna men som snart kommer att upphöra sin existens.