Gråter

Text från förra hösten:
 
Mitt ansikte hettar av de salta tårarna som vägrar sluta skapa floder över mina kinder. Försöker snyfta tyst med tanke på att ljuden förmodligen färdas rakt igenom den tunna dörren. Jag viker mig runt min mage, nu kommer hulkningarna i krampaktiga ryck. Mitt försök att vara tyst lyckas inte. Men ändå verkar ingen höra mig. Plötsligt hörs ett "pling". En våg av panik sköljer över mig när jag inser att vi har gäster. Jag slutar hulka men tårarna rinnner fortfarande. Jag torkar förgäves mina kinder med den vita bomullsfilten som snabbt får svarta maskarafläckar.Jag kastar mig framför spegeln och möts av en bruten, sprucken, rödgråten ung flicka. Jag torkar och gnuggar men även när de svarta strimmorna på kinderna är borta, ser man gråten. Ser sorgen i ögonen, och tårarna som fortfarande är på gränsen att forsa från de svullna ögonen. Jag hör det muntra småpratet i hallen och inser att det är brottom. Innan jag går ut pressar jag fram det största leendet jag kan och intalar mig själv att mina känslor kan speglas av mitt leende. Jag kan inte lura mig själv, men när jag går ut och tar i hand, kramas och konstaterar att jo det var längesen vi sågs, hänger leendet kvar på mina läppar. En skyddande mask som döljer det som skedde bara sekunder tidigare. Undrar om gästerna ser förbi masken men drar slutsatsen att de inte gör det. Gästerna kommer med hembakt brödoch bilder på den som snart inte kommer att finnas mer. Bilder på den då så levande pojken som ligger i en vitsippsdal och ler mot kameran. Som fortfarande lever och kollar på bilderna men som snart kommer att upphöra sin existens.