Så som jag är.

Jag har levt så mycket, 
men så lite. 
Jag har känt livet brista,
mer än en gång.
Jag har känt livet rusa,
i eufori. 
Men ändå förstår jag ingenting. 
Jag ser himlen
och undrar
varför den är så otroligt vacker. 
Precis som när jag ser dig. 
Inte ens något så enkelt
som att himlen är blå,
är förståligt. 
Varför är du borta?
Varför gråter jag vid din sten,
och inte mot din axel?
Jag ligger på gräset bredvid dig,
är ett med marken.
Så som du är. 
Så som jag är. 


#1 - - Monica:

Åh!!! Så fint!! Jag tycker så mycket om det du skriver. Så klarsynt och så sorgligt.

#2 - - Monica:

Åh!!! Så fint!! Jag tycker så mycket om det du skriver. Så klarsynt och så sorgligt.

Svar: Tack <3
En poets tankar