Fruktansvärt, genomsurt besviken.

Jag är så fruktansvärt genomsurt besviken. 
På hela världen, på dig
Jag vill ha hjälp. 
Jag vet att jag inte alltid står på mina bara knän och ber om hjälpande tröst.
Men när jag faktiskt gör det, när jag river upp mitt hjärta och visar dig vad som finns där och ber dig om hjälpande tröst. 
Då vill du inte. 
Och jag fattar, på riktigt, jag gör verkligen det. 
Jag bär på min tunga väska och du bär på din lätta.
Du vill fortsätta bry dig om lätta saker, skratta åt lätta saker, gråta för lätta saker. 
Allt det tunga, det är knappt verkligt för dig. 
Och istället för att hjälpa mig, så försäkrar du om att du finns där till hjälp att bära när jag behöver dig. 
Men jag behöver ju dig nu. 
Jag behöver dig alltid. 
För du är så fruktansvärt, själviskt underbar. 
Jag älskar dig till och med.
Och det är därför jag så förbaskat gärna vill att just du ska vara den som hjälper mig att bära min väska även om det blir tyngre för dig.
Men du vill bara säga att du finns som hjälp. 
Själva hjälpandet spelar väl inte så värst stor roll?
Förlåt, jag vet att det är jobbigt för dig.
Du vill egentligen att jag ska ha det bra, men du önskar fortfarande att alla mina problem ska lösa sig med hjälp av en kopp grönt te och en kram, och det aldrig kommer bli mer än en önskning. 
Men du är bara 14 år, och du har ingen skyldighet att hjälpa mig. 
Och det sorgliga är att jag är också bara 14 år, och jag har inte bett om att min bror ska dö, eller om att känna såhär. 
Du har ett val, att hjälpa mig eller att gå den enkla vägen. 
Men jag har inget val, för smärtan bryr sig inte om att jag är bara 14 år.
Och jag är så fruktansvärt, genomsurt besviken.