14 Är, 6 mÄnader och 15 dagar.

14 Är, 6 mÄnader och15 dagar.
5310 dagar gammal. 
Och jag Ă€r pĂ„ östra sjukhuset. 
Denna dagen, min femtusentrehundrationde dag. 
Och han var pĂ„ östra sjukhuset. 
Den dagen, hans femtusentrehundrationde dag. 
Och psykologen berĂ€ttar för mig att jag inte ska hĂ„lla inne mina kĂ€nslor. 
Och lĂ€karen berĂ€ttade för honom att han hade cancer. 
Den dagen var början pÄ hans slut.
Och nu Ă€r jag lika gammal som han var, jag som tyckte att han var sĂ„ stor, sĂ„ gammal, han var storebror. 
Och nu Àr jag sÄ stor och sÄ gammal och samtidigt som jag Àr stark sÄ Àr jag sÄ svag.
Och nĂ€r jag gör mina vardagssysslor och en detalj gĂ„r fel sĂ„ bryter jag ihop av ilska och plötsligt ligger jag i fosterstĂ€llning pĂ„ golvet. 
Men sedan rinner ilskan av mig och skapar ett stort tomrum som ekar i min mage.
Ett tomrum som hindrar mig frĂ„n att grĂ„ta och som lĂ€mnar mig utmattad kvar. 
Sedan fylls tomrummet med sorg och dĂ„ trĂ€nger tĂ„rarna fram. 
Sedan kommer pappa in och frĂ„gar vad den lilla ask han hĂ„ller i Ă€r för nĂ„got. 
"Det Ă€r ett sy-kit" svarar jag. 
"Ligger du pÄ psyket, sa du?" sÀger han.
"Nej det Ă€r ett sy-kit" svarar jag. 
"Ligger du pĂ„ psyket?" upprepar han. 
Han flinar och dĂ„ ler jag ocksĂ„ fast jag fortfarande grĂ„ter. 
Och allt detta gör jag pĂ„ min femtusentrehundrationde dag. 
Och inget av detta gör han för han Àr död.