14 år, 6 månader och 15 dagar.

14 år, 6 månader och15 dagar.
5310 dagar gammal. 
Och jag är på östra sjukhuset. 
Denna dagen, min femtusentrehundrationde dag. 
Och han var på östra sjukhuset. 
Den dagen, hans femtusentrehundrationde dag. 
Och psykologen berättar för mig att jag inte ska hålla inne mina känslor. 
Och läkaren berättade för honom att han hade cancer. 
Den dagen var början på hans slut.
Och nu är jag lika gammal som han var, jag som tyckte att han var så stor, så gammal, han var storebror. 
Och nu är jag så stor och så gammal och samtidigt som jag är stark så är jag så svag.
Och när jag gör mina vardagssysslor och en detalj går fel så bryter jag ihop av ilska och plötsligt ligger jag i fosterställning på golvet. 
Men sedan rinner ilskan av mig och skapar ett stort tomrum som ekar i min mage.
Ett tomrum som hindrar mig från att gråta och som lämnar mig utmattad kvar. 
Sedan fylls tomrummet med sorg och då tränger tårarna fram. 
Sedan kommer pappa in och frågar vad den lilla ask han håller i är för något. 
"Det är ett sy-kit" svarar jag. 
"Ligger du på psyket, sa du?" säger han.
"Nej det är ett sy-kit" svarar jag. 
"Ligger du på psyket?" upprepar han. 
Han flinar och då ler jag också fast jag fortfarande gråter. 
Och allt detta gör jag på min femtusentrehundrationde dag. 
Och inget av detta gör han för han är död.