Första gången sedan världen rasade.

Det är så länge sen, senaste gången jag var i min sommarstuga. Mitt andra hem, så längesen det är vi sågs. När vi kommer fram, så står marsvinsburen full med smutsigt spån. Min säng är obäddad. Ett par strumpor ligger på trasmattan. Konstigt, såhär brukar det inte se ut. Och då minns jag. Det slår emot mig som en tsunamivåg. Den senaste gången jag var här. Den spelas på repris i huvudet. När vi satt på altanen och skrattade och mumsade på jordgubbar, ja just det, de där satans söta jordgubbarna. Och sedan kunde han plötsligt inte se och smärtan började sjuda. Han blev blind och vi andra såg plötsligt också bara mörker. Vi kastade oss in i bilen och körde fort, fort mot sjukhuset och då visste vi inte att familjen aldrig skulle få vara tillsammans i stugan igen, och smärtfyverkerier exploderade i storebrors huvud. Han tappade känseln i vänsterarmen och eftersom cancern för länge sedan tagit hans ben var hans kropp just då i princip mer förlamad än inte. Han sluddrade och pratade och grät. Det var bara ett par dagar efter vi fått de där beskeden. Och alla i bilen - förutom storebror för han kunde inte ens tänka genom smärtan längre -tänkte att nu tar det slut, nu jävlar är det slut. Och jag var så rädd och jag var inte redo att förlora honom. Det var sista gången vi åkte till sjukhuset tillsammans, alla fyra. Och nu är vi tillbaka här igen där allting ser ut precis som det gjorde när världen rasade och det svartnade för ögonen. Och solnedgången är så enastående vacker när jag gråter tyst på min säng och helvete vad jag saknar honom. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Monica:

Oj!! Jag läste utan uppehåll och vet knappt om jag andades. Det kändes som om jag var med. Du kan verkligen fånga med dina texter. Jag är så ledsen för din skull. Livet är verkligen tufft för vissa. Sköt om dig.

Svar: Tack. Verkligen, tack
En poets tankar

#2 - - Robex Lundgren:

cool bild