Första gången jag skrattade

Jag minns när jag skrattade för första gången i mitt liv. Eller nja, första gången i mitt nya liv. Livet efter din död. 


Din hand. Den var kall, naglarna hade hunnit bli lila, ungefär samma färg som när man har vart ute i blåbärsskogen hela dan. Fingrarna hade stelnat i en konstig position. Men ändå - det var din hand, och jag kramade den. Men du kramade inte tillbaka, för första gången någonsin var det bara ett jag som kramade en kropp och inte ett oss som kramade varandra.
Din bröstkorg som tidigare höjts upp och ner i vad som verkade vara ljusets hastighet, låg nu stilla.
Vattnet i dina lungor som tidigare hade bubblat och rosslat för varje andetag du tog, var nu tystat.
Det var natt, det var tyst och hela världen höll andan.
Men vi småpratade, mamma, pappa och jag. Vi var de enda i hela universum som visste vad som precis hade hänt. När vi satt vid kanten av sjukhussängen vi hade fått hem för ett antal år sen, då var vi de enda i hela världen.
Och vi pratade, om våran trygga lilla familj. Om glada sommarminnen i de busiga småbarnsåren.
Och då, för första gången någonsin, så fann ett litet skratt vägen ut från mina läppar.
Jag minns inte vad det var jag skrattade åt, men jag minns att det var skönt. 
Ett sorgset skratt till ett fånigt minne, och en suck för att jag inte längre skulle få fler minnen med dig.
Efter det följde en miljard andra saker som jag skulle få göra för första gången sedan du dog. Första gången jag åt, första gången jag gick till skolan, första gången jag sov. 
Men den gången när jag skrattade för första gången, den var speciell.
I somras, när vi fick det dåliga beskedet, då visste jag inte. Jag visste inte hur det var, att vara ensambarn och inte lillasyster. Men nu vet jag, och jag vet hur det känns att skratta medan man håller sin döda bror i handen. 
#1 - - Anonym:

Jag vet inte vem du är men du skriver så förtvivlat vackert! Berör rakt in i hjärtat!

Svar: Tack, tack så hemskt mycket.
Blir glad när bloggen fyller sitt syfte, jag skapade den anonymt för att jag inte vill dela vissa tankar med vänner och familj. Men samtidigt är det så roligt att få respons, så jag blir glad när folk jag inte känner kommenterar varma ord.
En fråga bara, hur hittade du min blogg egentligen? Är nyfiken på hur folk hittar till denna dolda hörna av det enorma internetet.
En poets tankar

#2 - - Anonym:

Jag vet inte vem du är men du skriver så förtvivlat vackert! Berör rakt in i hjärtat!

#3 - - Camilla JS:

Jag håller med, du skriver förkrossande vackert. Jag hittade din blogg via en mamma som bloggar om sorgen efter sin dotter som gått bort i cancer. Jag förlorade själv en son i cancer för 18 månader sen. Han fick bara bli 6 år. Jag har även en dotter som är strax 10 år som känner igen sig i dina texter. Hon vet tyvärr också hur det känns att hålla sin döda brors hand i sin. <3 Vad dog din storebror av om man får fråga?

Svar: Sorgligt med barn som blir så unga. Önskar all lycka åt din familj. Min bror dog av hjärntumör, efter 2 och ett halv års sjukdom. Han blev 16 år.
En poets tankar

#4 - - Anonym:

Jag upptäckte din blogg via "Livet efter Linnea". Fortsätt och sprid dina ord, tankar och funderingar! Jag tror det hjälper andra som kanske har svårar att formulera sina känslor. Varm kram till dig och andra som mist någon nära!

Svar: Tack så mycket, blir så glad om jag kan hjälpa andra i liknande situationer. Tack.
En poets tankar