Första gÄngen jag skrattade

Jag minns nĂ€r jag skrattade för första gĂ„ngen i mitt liv. Eller nja, första gĂ„ngen i mitt nya liv. Livet efter din död. 


Din hand. Den var kall, naglarna hade hunnit bli lila, ungefÀr samma fÀrg som nÀr man har vart ute i blÄbÀrsskogen hela dan. Fingrarna hade stelnat i en konstig position. Men ÀndÄ - det var din hand, och jag kramade den. Men du kramade inte tillbaka, för första gÄngen nÄgonsin var det bara ett jag som kramade en kropp och inte ett oss som kramade varandra.
Din bröstkorg som tidigare höjts upp och ner i vad som verkade vara ljusets hastighet, lÄg nu stilla.
Vattnet i dina lungor som tidigare hade bubblat och rosslat för varje andetag du tog, var nu tystat.
Det var natt, det var tyst och hela vÀrlden höll andan.
Men vi smÄpratade, mamma, pappa och jag. Vi var de enda i hela universum som visste vad som precis hade hÀnt. NÀr vi satt vid kanten av sjukhussÀngen vi hade fÄtt hem för ett antal Är sen, dÄ var vi de enda i hela vÀrlden.
Och vi pratade, om vÄran trygga lilla familj. Om glada sommarminnen i de busiga smÄbarnsÄren.
Och dÄ, för första gÄngen nÄgonsin, sÄ fann ett litet skratt vÀgen ut frÄn mina lÀppar.
Jag minns inte vad det var jag skrattade Ă„t, men jag minns att det var skönt. 
Ett sorgset skratt till ett fÄnigt minne, och en suck för att jag inte lÀngre skulle fÄ fler minnen med dig.
Efter det följde en miljard andra saker som jag skulle fĂ„ göra för första gĂ„ngen sedan du dog. Första gĂ„ngen jag Ă„t, första gĂ„ngen jag gick till skolan, första gĂ„ngen jag sov. 
Men den gÄngen nÀr jag skrattade för första gÄngen, den var speciell.
I somras, nĂ€r vi fick det dĂ„liga beskedet, dĂ„ visste jag inte. Jag visste inte hur det var, att vara ensambarn och inte lillasyster. Men nu vet jag, och jag vet hur det kĂ€nns att skratta medan man hĂ„ller sin döda bror i handen. 
#1 - - Anonym:

Jag vet inte vem du Àr men du skriver sÄ förtvivlat vackert! Berör rakt in i hjÀrtat!

Svar: Tack, tack sÄ hemskt mycket.
Blir glad nÀr bloggen fyller sitt syfte, jag skapade den anonymt för att jag inte vill dela vissa tankar med vÀnner och familj. Men samtidigt Àr det sÄ roligt att fÄ respons, sÄ jag blir glad nÀr folk jag inte kÀnner kommenterar varma ord.
En frĂ„ga bara, hur hittade du min blogg egentligen? Är nyfiken pĂ„ hur folk hittar till denna dolda hörna av det enorma internetet.
En poets tankar

#2 - - Anonym:

Jag vet inte vem du Àr men du skriver sÄ förtvivlat vackert! Berör rakt in i hjÀrtat!

#3 - - Camilla JS:

Jag hÄller med, du skriver förkrossande vackert. Jag hittade din blogg via en mamma som bloggar om sorgen efter sin dotter som gÄtt bort i cancer. Jag förlorade sjÀlv en son i cancer för 18 mÄnader sen. Han fick bara bli 6 Är. Jag har Àven en dotter som Àr strax 10 Är som kÀnner igen sig i dina texter. Hon vet tyvÀrr ocksÄ hur det kÀnns att hÄlla sin döda brors hand i sin. <3 Vad dog din storebror av om man fÄr frÄga?

Svar: Sorgligt med barn som blir sĂ„ unga. Önskar all lycka Ă„t din familj. Min bror dog av hjĂ€rntumör, efter 2 och ett halv Ă„rs sjukdom. Han blev 16 Ă„r.
En poets tankar

#4 - - Anonym:

Jag upptÀckte din blogg via "Livet efter Linnea". FortsÀtt och sprid dina ord, tankar och funderingar! Jag tror det hjÀlper andra som kanske har svÄrar att formulera sina kÀnslor. Varm kram till dig och andra som mist nÄgon nÀra!

Svar: Tack sÄ mycket, blir sÄ glad om jag kan hjÀlpa andra i liknande situationer. Tack.
En poets tankar