Stockholms-sorg

Jag sitter hopkurad pÄ ett iskallt toalettlock i Stockholm. Vi Àr hÀr för att gÄ pÄ konsert. Allt som skulle bli sÄ kul, vi, en familj pÄ tre (levande) tillsammans med en annan familj pÄ tre. Men allt kÀnns fel. Jag tror att kÀnslan Àr en konsekvens av sorgearbetet. KÀnslan av nÄgon som inte gillar den jag Àr, tycker jag Àr elak och okÀnslig. KÀnslan av att jag kommer bli tjock om jag Àter desserten. KÀnslan av att syret pÄ den minimala toan hÄller pÄ att ta slut. KÀnslan av Ängest, den skaver mot mitt hjÀrta. Jag mÄste fÄ stÀnga in mig och skriva lite. SÄ dÀrför sitter jag pÄ ett iskallt toalettlock i Stockholm. Fast desserten - som jag nog ÀndÄ inte kommer Àta -stÄr serverad pÄ bordet och alla vÀntar. Helt plötsligt börjar tÄrarna rinna och allt kÀnns hemskt. NÄgon kommer in och frÄgar om allt Àr okej. Ja, svarar jag. Jag kÀnner mig sÄ liten, sminket rinner nerför kinderna. Men jag Àr bara sÄ förbannad och ledsen. SÄ förbannad över en som skyller allt pÄ mig, skyller pÄ andra mÀnniskor som inte förtjÀnar det. Hon skyller ocksÄ pÄ den snÀllaste mÀnniskan jag nÄgonsin mött och hon har ingen rÀtt att göra det. Jag Àr sÄ ledsen över allting i hela denna vÀrlden. Och jag förstÄr att det Àr sorgen som gör mig extra kÀnslig men det Àr inte bara det. Jag hatar att se mig sjÀlv i spegeln, jag hatar att behöva gÄ till dietist och psykolog och allt vad det hÀr jÀvla sorgearbetet har orsakat. 
Men sÄ bankar mamma pÄ dörren, jag slÀpper in henne och grÄter i hennes armar. Salta flÀckar bildas pÄ hennes axel. Jag ber om att fÄ vara ensam en stund och avslutar texten jag skriver pÄ just nu. Och det Àr kallt och smutsigt pÄ toan men det gör ingen för jag hatar redan denna vÀrlden sÄ mycket att det vÀrker i mig. Jag vill bort. Jag vill leva men samtidigt sÄ lockar gravens mörker mer Àn vad den borde göra för en fjortonÄring. SÄ nu sitter jag hÀr, skakandes, pÄ en iskall toalettstol i Stockholm och fan, vad meningslöst allt kÀnns.
#1 - - Anonym:

Det du skriver imponerar verkligen. SÄ naket och sÄ utlÀmnande och sÄ sorgligt. Jag önskar att livet blir lÀttare för dig och att du hittar nÄgon form av livsglÀdje framöver.

Svar: Tack! Jag kan glÀdja dig med att sÀga att jag redan har livsglÀdje i mÄnga stunder. Den har blivit tunnare och kommer fram mer sÀllan sedan dödsfallet men den finns dÀr. Hoppas ocksÄ att mitt liv kommer bli lÀttare framöver, men det kommer nog ta tid med tanke pÄ att jag endast Àr 2,5 mÄnad in i sorgen.
En poets tankar

#2 - - Anonym:

KÀra poet. Sorgen blir ibland en best som Àter upp en. Som fÄr en att lÀngta efter död, fast man egentligen vill leva. Men livet Àr sÄ plÄgsamt och man vill bara komma undan, fÄ ro. I sorgen Àr man alltid ensam, trots att andra runt kring sig har en liknande förlust. Och det Àr det dom Àr detsvÄra, att man mÄste sjÀlv hitta vÀgen fram i detta okÀnda territorium, fast allt Àr snÄrigt och vÀgen kantad av djup. Och sorgen ibland slÀcker allt ljus. Jag Àr sjÀlv bara 18 mÄnader in i sorgen som mamma som förlorat ett Àlskat barn. Men hittintills kÀnns det som första Äret har varit svartast och svÄrast. GÄr det nÄgonsin över? Nej, jag tror inte det.

Svar: Precis sÄ kÀnner jag. Jag tror heller aldrig att det gÄr över, men förhoppningsvis blir det lÀttare att leva med. Jag vet att jag har en svÄr tid framför mig, Àr 2,5 mÄnad in i sorgen. Men det Àr vÀl bara att kÀmpa vidare för mycket val har man ju inte.
En poets tankar