Stockholms-sorg

Jag sitter hopkurad på ett iskallt toalettlock i Stockholm. Vi är här för att gå på konsert. Allt som skulle bli så kul, vi, en familj på tre (levande) tillsammans med en annan familj på tre. Men allt känns fel. Jag tror att känslan är en konsekvens av sorgearbetet. Känslan av någon som inte gillar den jag är, tycker jag är elak och okänslig. Känslan av att jag kommer bli tjock om jag äter desserten. Känslan av att syret på den minimala toan håller på att ta slut. Känslan av ångest, den skaver mot mitt hjärta. Jag måste få stänga in mig och skriva lite. Så därför sitter jag på ett iskallt toalettlock i Stockholm. Fast desserten - som jag nog ändå inte kommer äta -står serverad på bordet och alla väntar. Helt plötsligt börjar tårarna rinna och allt känns hemskt. Någon kommer in och frågar om allt är okej. Ja, svarar jag. Jag känner mig så liten, sminket rinner nerför kinderna. Men jag är bara så förbannad och ledsen. Så förbannad över en som skyller allt på mig, skyller på andra människor som inte förtjänar det. Hon skyller också på den snällaste människan jag någonsin mött och hon har ingen rätt att göra det. Jag är så ledsen över allting i hela denna världen. Och jag förstår att det är sorgen som gör mig extra känslig men det är inte bara det. Jag hatar att se mig själv i spegeln, jag hatar att behöva gå till dietist och psykolog och allt vad det här jävla sorgearbetet har orsakat. 
Men så bankar mamma på dörren, jag släpper in henne och gråter i hennes armar. Salta fläckar bildas på hennes axel. Jag ber om att få vara ensam en stund och avslutar texten jag skriver på just nu. Och det är kallt och smutsigt på toan men det gör ingen för jag hatar redan denna världen så mycket att det värker i mig. Jag vill bort. Jag vill leva men samtidigt så lockar gravens mörker mer än vad den borde göra för en fjortonåring. Så nu sitter jag här, skakandes, på en iskall toalettstol i Stockholm och fan, vad meningslöst allt känns.
#1 - - Anonym:

Det du skriver imponerar verkligen. Så naket och så utlämnande och så sorgligt. Jag önskar att livet blir lättare för dig och att du hittar någon form av livsglädje framöver.

Svar: Tack! Jag kan glädja dig med att säga att jag redan har livsglädje i många stunder. Den har blivit tunnare och kommer fram mer sällan sedan dödsfallet men den finns där. Hoppas också att mitt liv kommer bli lättare framöver, men det kommer nog ta tid med tanke på att jag endast är 2,5 månad in i sorgen.
En poets tankar

#2 - - Anonym:

Kära poet. Sorgen blir ibland en best som äter upp en. Som får en att längta efter död, fast man egentligen vill leva. Men livet är så plågsamt och man vill bara komma undan, få ro. I sorgen är man alltid ensam, trots att andra runt kring sig har en liknande förlust. Och det är det dom är detsvåra, att man måste själv hitta vägen fram i detta okända territorium, fast allt är snårigt och vägen kantad av djup. Och sorgen ibland släcker allt ljus. Jag är själv bara 18 månader in i sorgen som mamma som förlorat ett älskat barn. Men hittintills känns det som första året har varit svartast och svårast. Går det någonsin över? Nej, jag tror inte det.

Svar: Precis så känner jag. Jag tror heller aldrig att det går över, men förhoppningsvis blir det lättare att leva med. Jag vet att jag har en svår tid framför mig, är 2,5 månad in i sorgen. Men det är väl bara att kämpa vidare för mycket val har man ju inte.
En poets tankar