Fyra långa, jävla månader.

Fyra månader sedan begravningen.
Fyra långa, jävla månader.
Fyra månader sedan jag satt längst fram i kyrkan och såg alla mina älskade i total sorg. 
Fyra månader sedan jag var nära hans hela kropp. 
Nu är han bara pulver i en kruka.
Fyra månader sedan vi gick emellan kyrkbänkarna på väg mot kistan i total tystnad.
Fyra månader sedan alla blickar, varenda en var riktade mot oss. 
Fyra månader sedan storebrors orkester spelade med rödgråtna ögon. 
Fyra månader har gått och nu sitter jag här, orörlig. 
Jag kan fortfarande inte göra något annat än att fortsätta drunkna.
Jag orkar inte ens försöka kippa efter luft längre.
Jag orkar inte bry mig. 
Inte om att engelsklektionen har börjat och jag sitter och fryser hopkrupen på toan.
Inte om att rummet tycks snurra när jag riktar all min koncentration mot skärmen och skriver.
Jag orkar inte. 
Men jag vet att jag måste orka någon gång.
Jag måste orka gå till engelsklektionen av en massa anledningar.
Men min ork finns inte och kommer inte heller finnas under den timman som engelsklektionen varar.
Det är då man tvingar sig själv att gå dit ändå, det är då man pressar ner känslorna i magen och biter ihop.
Men jag kan inte än,
fyra månader har gått och
jag orkar inte. 

#1 - - Monica:

Jag lider med dig. Det är ju bara fyra månader. Det är ju alldeles nyss. Det är klart att du inte orkar. Det finns det ingen som kan begära eller förvänta sig. Sorgen måste få ta tid. Och vännerna, kompisarna och lärarna omkring dig måste förstå. De måste förstå att du är så skör efter den helt vidriga tiden med sjukdom och död. Det kommer att lätta, det som nu känns som värst. Men det kommer aldrig att gå över. Hur skulle det kunna göra det? Du har ju mist en storebror. Bara tanken är ju så fasansfull att det gör ont i hela kroppen. Fortsätt att skriva. Du gör det så otroligt bra och jag tror också att det är bra att få ur sig känslorna och dela med sig. För mig är du en helt fantastisk tjej.

Svar: Tack! <3
En poets tankar