Fyra lÄnga, jÀvla mÄnader.

Fyra mÄnader sedan begravningen.
Fyra lÄnga, jÀvla mÄnader.
Fyra mĂ„nader sedan jag satt lĂ€ngst fram i kyrkan och sĂ„g alla mina Ă€lskade i total sorg. 
Fyra mĂ„nader sedan jag var nĂ€ra hans hela kropp. 
Nu Àr han bara pulver i en kruka.
Fyra mÄnader sedan vi gick emellan kyrkbÀnkarna pÄ vÀg mot kistan i total tystnad.
Fyra mĂ„nader sedan alla blickar, varenda en var riktade mot oss. 
Fyra mĂ„nader sedan storebrors orkester spelade med rödgrĂ„tna ögon. 
Fyra mĂ„nader har gĂ„tt och nu sitter jag hĂ€r, orörlig. 
Jag kan fortfarande inte göra nÄgot annat Àn att fortsÀtta drunkna.
Jag orkar inte ens försöka kippa efter luft lÀngre.
Jag orkar inte bry mig. 
Inte om att engelsklektionen har börjat och jag sitter och fryser hopkrupen pÄ toan.
Inte om att rummet tycks snurra nÀr jag riktar all min koncentration mot skÀrmen och skriver.
Jag orkar inte. 
Men jag vet att jag mÄste orka nÄgon gÄng.
Jag mÄste orka gÄ till engelsklektionen av en massa anledningar.
Men min ork finns inte och kommer inte heller finnas under den timman som engelsklektionen varar.
Det Àr dÄ man tvingar sig sjÀlv att gÄ dit ÀndÄ, det Àr dÄ man pressar ner kÀnslorna i magen och biter ihop.
Men jag kan inte Àn,
fyra mÄnader har gÄtt och
jag orkar inte. 

#1 - - Monica:

Jag lider med dig. Det Àr ju bara fyra mÄnader. Det Àr ju alldeles nyss. Det Àr klart att du inte orkar. Det finns det ingen som kan begÀra eller förvÀnta sig. Sorgen mÄste fÄ ta tid. Och vÀnnerna, kompisarna och lÀrarna omkring dig mÄste förstÄ. De mÄste förstÄ att du Àr sÄ skör efter den helt vidriga tiden med sjukdom och död. Det kommer att lÀtta, det som nu kÀnns som vÀrst. Men det kommer aldrig att gÄ över. Hur skulle det kunna göra det? Du har ju mist en storebror. Bara tanken Àr ju sÄ fasansfull att det gör ont i hela kroppen. FortsÀtt att skriva. Du gör det sÄ otroligt bra och jag tror ocksÄ att det Àr bra att fÄ ur sig kÀnslorna och dela med sig. För mig Àr du en helt fantastisk tjej.

Svar: Tack! <3
En poets tankar