En mörk, genomblöt stad.

Jag går längs en mörk gata. 
Det enda ljuset som fortfarande lyser är det gul-gröna ljuset från lyktstolparna.
Stuprören är översvämmade sedan länge.
Jag böjer huvudet neråt för att skydda ansiktet mot det piskande regnet. 
Stirrar ner i den våta asfalten och travar på.
Kanske är det så jag alltid gör i livet, böjer huvudet neråt, skyddar ansiktet, stirrar neråt och travar på.
Ibland tittar jag upp, som för att kontrollera läget. 
Då strilar regnet över mitt ansikte.
Det blir för jobbigt och jag måste titta ner igen. 
För man kan inte alltid vända blicken uppåt och låta regnet droppa över ögonlocken, in i näsborrarna, man orkar inte det. 
Och det är därför man drar upp jackan över öronen och stirrar neråt.
Sätter en fot framför den andra tills man når sitt mål. 
Kanske är livet bara en lång promenad genom en mörk, genomblöt stad. 
Kanske finns det ett mål. 
Eller vandrar vi bara planlöst tills vi inte längre orkar?
När jag kommer hem har vattnet läckt igenom den tunna jackan och bildat iskalla fläckar på min bara hud. 
Precis som livets smärtor har, på mitt sinne, och på mitt hjärta.