En mörk, genomblöt stad.

Jag gĂ„r lĂ€ngs en mörk gata. 
Det enda ljuset som fortfarande lyser Àr det gul-gröna ljuset frÄn lyktstolparna.
Stuprören Àr översvÀmmade sedan lÀnge.
Jag böjer huvudet nerĂ„t för att skydda ansiktet mot det piskande regnet. 
Stirrar ner i den vÄta asfalten och travar pÄ.
Kanske Àr det sÄ jag alltid gör i livet, böjer huvudet nerÄt, skyddar ansiktet, stirrar nerÄt och travar pÄ.
Ibland tittar jag upp, som för att kontrollera lĂ€get. 
DÄ strilar regnet över mitt ansikte.
Det blir för jobbigt och jag mĂ„ste titta ner igen. 
För man kan inte alltid vĂ€nda blicken uppĂ„t och lĂ„ta regnet droppa över ögonlocken, in i nĂ€sborrarna, man orkar inte det. 
Och det Àr dÀrför man drar upp jackan över öronen och stirrar nerÄt.
SĂ€tter en fot framför den andra tills man nĂ„r sitt mĂ„l. 
Kanske Ă€r livet bara en lĂ„ng promenad genom en mörk, genomblöt stad. 
Kanske finns det ett mĂ„l. 
Eller vandrar vi bara planlöst tills vi inte lÀngre orkar?
NĂ€r jag kommer hem har vattnet lĂ€ckt igenom den tunna jackan och bildat iskalla flĂ€ckar pĂ„ min bara hud. 
Precis som livets smĂ€rtor har, pĂ„ mitt sinne, och pĂ„ mitt hjĂ€rta.