VÄrkÀnslor

Jag bara lĂ€t tĂ„rarna rinna. Jag visste att det skulle bli sĂ„ och jag kunde inte hĂ„lla dem inne lĂ€ngre. De rullade ner för kinderna medan jag gick ner för gatan. Jag visste att det inte var möjligt för mig att vara sĂ„ fruktansvĂ€rt glad som jag varit de senaste dagarna utan ett bakslag. DĂ€rför gick jag direkt till graven, sĂ„ fort jag kommit hem frĂ„n den HollĂ€ndska tĂ€vlingen i slagverks-EM promenerade jag dit. Direkt efter jag klivit att bussen dĂ€r skratten och slagverks-melodierna fortfarande ekade, visste jag att jag var tvungen att möta den andra verkligheten. DĂ€rför gick jag direkt till graven, och för varje steg nĂ€rmare graven jag tog byttes euforin ut mot en djup sorg. Men det kĂ€ndes bra, det kĂ€ndes bra att bĂ€ra pĂ„ den djupa sorgen och kĂ€nslan av förtvivlan, som ett tecken pĂ„ att inget var glömt och att jag fortfarande var kapabel av att kĂ€nna kĂ€nslor. Innan slagverks-resan kĂ€nde jag mig bara tom och trött. Men nu nĂ€r vĂ„ren Ă€r pĂ„ vĂ€g kĂ€nner jag mina kĂ€nslor förstĂ€rkas precis som solens ljus sĂ„ hĂ€r i mars. Varje leende blir en euforisk stund. Varje sorg blir en djup avgrund av smĂ€rta. Men jag kĂ€nner mig sĂ„ mycket hellre euforiskt avgrunds-ledsen Ă€n tom. Jag tĂ€nker aldrig kĂ€nna mig tom igen. Jag tĂ€nker aldrig försöka leva utan att faktiskt kĂ€nna. Jag har förstĂ„tt att himlen och helvetet Ă€r sĂ„ mycket nĂ€rmre varandra Ă€n jag nĂ„gonsin kunnat ana. Men jag tĂ€nker aldrig leva i grĂ€nslandet igen.