Vårkänslor

Jag bara lät tårarna rinna. Jag visste att det skulle bli så och jag kunde inte hålla dem inne längre. De rullade ner för kinderna medan jag gick ner för gatan. Jag visste att det inte var möjligt för mig att vara så fruktansvärt glad som jag varit de senaste dagarna utan ett bakslag. Därför gick jag direkt till graven, så fort jag kommit hem från den Holländska tävlingen i slagverks-EM promenerade jag dit. Direkt efter jag klivit att bussen där skratten och slagverks-melodierna fortfarande ekade, visste jag att jag var tvungen att möta den andra verkligheten. Därför gick jag direkt till graven, och för varje steg närmare graven jag tog byttes euforin ut mot en djup sorg. Men det kändes bra, det kändes bra att bära på den djupa sorgen och känslan av förtvivlan, som ett tecken på att inget var glömt och att jag fortfarande var kapabel av att känna känslor. Innan slagverks-resan kände jag mig bara tom och trött. Men nu när våren är på väg känner jag mina känslor förstärkas precis som solens ljus så här i mars. Varje leende blir en euforisk stund. Varje sorg blir en djup avgrund av smärta. Men jag känner mig så mycket hellre euforiskt avgrunds-ledsen än tom. Jag tänker aldrig känna mig tom igen. Jag tänker aldrig försöka leva utan att faktiskt känna. Jag har förstått att himlen och helvetet är så mycket närmre varandra än jag någonsin kunnat ana. Men jag tänker aldrig leva i gränslandet igen.