Stjärnor

Jag måste tänka, att när jag ser upp mot stjärnorna så ser jag upp mot dig. För stjärnorna är så vackra och de lyser så starkt, du måste finnas där. För det gör inte lika ont att gråta mot stjärnorna, som tomheten gör, tomheten i eveigheten och oändligheten. Tomheten i att ett oändligt antal evigheter kommer att passera utan att vi får träffas igen. Då är det lättare att gråta upp mot stjärnorna. Vi ser upp mot stjärnorna tillsammans, jag ser min storebror och jag ser de andra barn som vi på jorden förlorat. Och det är mycekt enklare, än att inse att man aldrig kommer att få några mer skolavslutningar tillsammans.