Mormor

Mamma sover med mitt ben som sin kudde, hon har varit vaken hela natten. Hon har vakat bredvid mormor, mormor som ligger i sängen och kämpar och kämpar. Sjukhuspersonalen säger att de aldrig har sett någon som är så envis till döden som min mormor är. Hon är 88 år, kroppen är helt vit, och varje gång hon drar in och ut luft hör jag vätskan i lungorna bubbla. Ibland blir det helt tyst, i kanske 10 sekunder, då kollar jag på henne och tänker att nu dör hon. Men alltid fortsätter hon rossla och bubbla igen. Hon är envis, min mormor.

Jag hade aldrig sett min mormor ha ångest innan hon blev döende. Men de senaste dagarna har hon vridit sig i fysiska och psykiska smärtor. Hon har jämrar sig och kastat sig runt i sängen. Jag undrar hur det känns att veta att allt som någonsin hänt dig i ditt liv och alla tankar du någonsin tänkt, skulle leda till just denna stunden. Det enda som har lugnat mormor när hon har gråtit och haft ont, är när mamma har sjungit för henne. När mamma höll henne om huvudet och sjöng ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” och ”Sov på min arm” blev hon lugn och tyst. 

En dag senare ligger det en bibel på nattduksbordet bredvid två levande ljus. Mormors händer är vitare än innan och de är knäppta runt en liten blombukett. Jag har aldrig förstått människor som tycker att en död kropp bara ser ut som något slags tomt skal, och att den riktiga människan är borta. Jag tycker att det ser ut precis som mormor gjorde igår, när hon bara sov. Det kanske är för att jag är van vid att se människor döende ett bra tag innan de dör. Jag hinner vänja mig vid hur det ser ut när de sover, bleka och kalla, innan de faktiskt dör.

Jag tycker det kan låta så platt att undra vad som händer efter döden. Frågan är ställd så många miljoner gånger och det enda vi vet är att vi inte kommer få något svar. Men ändå måste man ju undra, i de ögonblicken när en människa går från att ena sekunden vara livs levande till att vara helt död. Var tar all energi vägen? 

Det är obehagligt att se mormor död, men inte så obehagligt som det var att se henne ha ångest. Smärtan över mormors död är ganska skön på nåt sjukt sätt, äntligen kan jag vara ledsen på ett så där okomplicerat sätt. Hon blev 88 år, hon hade inte kunnat leva längre, det var ingen fråga om att hennes tid var kommen. Jag känner ingen oändlig tomhet och ingen förlamande ångest, som när det gällde min brors död. Jag känner inte panik och rädsla över att berätta för närstående vad som hänt eller hur jag känner. Jag känner mig bara ledsen, ledsen för att hon inte finns mer, och det känns rent och tryggt.