Vägen hem

Jag andas inte, har munnen stängd, sitter helt stilla, helt tyst. Och tårarna bara rinner. Jag sitter på spårvagnen och känner att tomheten svämmar över så mycket att den rinner ut genom mina ögonvrår som varma pärlor som flödar nerför mina kinder. Det finns inga ord, bara känslan av att stå på ett berg, se skog så långt ögat kan nå och inte ha någon aning om vart man ska gå.